Poirot

Jag började skriva det här inlägget när jag och Julija såg att det kommit en ny Poirotfilm (Döden på Nilen) som vi fortfarande inte har sett. Men vi har sett trailern i alla fall och så träffade vi Ida och Alva på Spegeln just när dom hade sett den och fick en rapport. Det stör mig i alla fall att inga "moderna" versioner av Poirot verkar förstå vad som gör Poirot till den BÄSTA detektiven >:( Så här kommer en lista som heter.........

Saker som JAG hade tänkt på om det var jag som gjorde en ny film med Poirot i!

1. Empati
Föreställ er detta: Poirot har bjudit in en ung kvinna till sitt kontor för att ställa några frågor rörande ett mordfall hon är inblandad i. Just när hon ska gå ber han henne om en tjänst, lite sådär i förbifarten, och visar henne till en hel hög av lyxiga strumpor. Han vill – säger han – ge bort ett par till sin systerdotter, men erkänner att han inte vet något om damstrumpor. För att vara på den säkra sidan har han därför köpt några av varje. Poirot ber sin gäst välja ut de hon tror en ung kvinna kan tycka bäst om, vilket hon också gör efter en stunds övervägande.

Poirot tackar för hjälpen, kvinnan lämnar kontoret och Hastings står förstås som ett frågetecken – Poirot har ju ingen systerdotter. Men då avslöjar Poirot att det hela var en sinnrikt gillrad fälla! Han behövde nämligen bekräfta en misstanke han haft om att den unga kvinnan var lite tjuvaktig. Mycket riktigt fattas nu också ett strumppar.

För mig visar den här episoden (som kommer från Korten på bordet) på hur otroligt artig och finkänslig Poirot är. Poirot skulle aldrig plumpt anklaga någon, särskilt inte en kvinna, för att vara tjuv. Istället går han till extrema längder för att skapa en situation som inte är obehaglig eller pinsam för någon (utom möjligen för honom själv). Vilken annan detektiv hade klarat något sådant? Ingen säger jag! Bara Poirot förstår vilken lockelse ett par högkvalitativa strumpor utövar på en ung tjuvaktig kvinna.

Jag tror att TV-versionen av Korten på bordet tog bort den här scenen, men i min film hade jag gjort tvärtom och lagt till FLER. Inte bara för att jag vill att min Poirot ska vara SNÄLL och rolig, utan också för att den här sortens scener ju är spännande!? Poirot skapar en fälla, den misstänkta spelar med, nervös att agera "fel" och därigenom väcka misstanke, Poirot är artigheten själv, tittaren förstår inte exakt vad som händer men känner av nerven i samtalet, spänningen stiger... bra ju!?!? gåshud!!?!

2. Utanförskap
Man kan nog hävda att belgare nog inte är en särdeles förtryckt grupp i England, men i böckerna verkar det i alla fall jättejobbigt? Där framhålls ständigt Poirots utländskhet och hur illa han passar in i det engelska samhället. Han är yvig, överdrivet artig, opassande charmant. Ingen kan uttala hans namn rätt och alla misstar honom för fransman. Poirot är dessutom både kokett och självgod, han klär sig alltför korrekt och klipper sin mustasch för hand. Mycket suspekt! Tycker i alla fall textens engelsmän.

Visst finns det också något i det här att Poirot så ofta måste försöka navigera sig fram som gäst i en familj eller umgängeskrets? Man kan tänka sig att det blir en fördel (i mordutredningar i alla fall) att Poirot både tilhör och inte tillhör, att han kan se allt utifrån men på bekostnad av att själv aldrig ingå i gemenskapen.

Det jag tycker är så smart är att Poirot inte bara är medveten om hur andra betraktar honom, han använder sig också av det. Ofta gör han sig mer "utländsk" genom att överdriva sin brytning och sina gester, för att det tjänar hans syften att inte bli tagen på allvar. Det finns väl något...... ja nu säger jag det...... queert i det hela! I min film hade Poirot absolut varit (åtminstone) bög i alla fall. TV-filmerna med David Suchet gör ironiskt nog tvärtom och låter Poirot vara omotiverat homofob istället.

Jag hade nog också funderat över om Poirot måste vara just från Belgien? Som sagt kan man nog tänka sig andra grupper som har ett tydligare utanförskap. Många filmer gör också Poirot till en stereotyp av sig själv, i värsta fall väljer de till och med att framställa honom som dum och okunnig om hur andra uppfattar honom. Tänker att ett enkelt sätt att undvika den här fallgropen är att helt enkelt låta honom inte vara belgare. Belgien har ju redan Tintin och kung Leopold så dom kan väl klara sig utan Poirot?

Spontant och utan att ha funderat på det särskilt länge tänker jag mig att min Poirot skulle kunna vara egyptier – det passar med böckernas tema på något sätt eftersom så många av böckerna utspelar sig just i det brittiskockuperade/protektoratets Egypten (däribland Döden på Nilen, som den nya filmen baserar sig på). Kanske har Poirot fått sin utbildning i någon engelsk skola och därigenom hamnat utanför både det engelska och det egyptiska samhället....

men nu känner jag plötsligt att jag nog inte har tänkt igenom det här så bra. Varför heter han Poirot om han är egyptier till exempel??? Och kanske är hela poängen att Poirot aldrig själv är personligt inblandad i något, tror t.ex inte det finns en enda bok som utspelar sig i Belgien (fast en hel del utspelar sig i Frankrike). Som egyptier är han ju absolut MER inblandad i det brittiska samhället (av onda skäl men ändå!) än vad han är som belgare. Jaja!! Hade jag gjort en film hade jag ju kunnat låta någon mer kompetent sköta just den här biten.

3. Kolonialismen
Okej det här är ju inget jag VILL ha med i min hypotetiska film men på något sätt måste jag ju förhålla mig till den koloniala berättelsen som är närvarande i så många av Poirotböckerna. Agatha Christie reste